livrem

M uttryckte det väldigt bra häromkvällen. Han påstod att det kliade ordentligt i min socialtarm. Och ja det är precis så det känns. Så fort nån inte rastat mig får jag en sådan fruktansvärd kliande känsla i kroppen. Inte det att jag är rädd för mig själv och inte kan roa mig på egen hand, för det kan jag, tro mig. Men jag trivs nog bäst i sällskap av andra. Och ny i stan som jag är så har jag inte samma svängrum som i örebro. Men nätet blir bara större och större för spindeln att klättra i. Den kliande känslan kommer nog försvinna inom kort. Men tills dess får jag stå ut med socialklådan.

Och ett stort tack till Bodil för att hon hjälper mig att klia då och då.
I morrn kommer Helena till mig för att stanna några dagar, då kan jag räkna med att bli rastad, skönt.